Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i bloggandet. Detta gör jag också för egen del; så att man kan gå tillbaka och läsa om vad man varit med om.

Det var den 18:e februari, en torsdag, som jag begav mig till London och Greenwich. Det var kul att komma dit igen, även om det inte kändes fullt lika speciellt som när man hade varit därifrån en längre period. På vandrarhemmet St Cristopher’s återsåg jag den förstklassiga personalen, bland annat Joe, Dustin och Haydn. Sedan mötte jag upp med Alan, på vars önskemål jag hade köpt och tagit med mig en stock snus, vilken jag levererade till honom. Vi gick sedan på puben för ett par pints, och även Rachel anslöt sig. Jag skulle dock iväg efter någon timme; första konserten på reseprogrammet var Machine Head på Brixton Academy. Hit anlände jag något sen, varför jag missade så gott som hela setet av första förbandet, Man Must Die. Såg sen Bleeding Through göra ok ifrån sig, och senare Hatebreed väldigt bra ifrån sig. De senares tunga, oerhört smittsamt grooviga hardcore/metal är njutbar live; när man tittade åt sidan var det inte ett enda huvud som kunde undgå att nicka till varje rytm.

Machine Head är som alla vet ett vidunderligt liveband och gjorde ingen besviken nu heller. Det här var faktiskt den första headline-turnén de gjorde sedan The Blackening släpptes (de har varit förband till Slipknot och Metallica, bl a), så deras greatest hits-set fick en grym publikrespons. Det inkluderades också ett par ovanliga nummer i låtlistan. Sedan får de inte mindre uppskattning när de har en sån fenomenal attityd mot fansen; denna kväll delade Rob Flynn ut en sliverskiva – för antal sålda ex av The Blackening i Storbritannien – till ett överlyckligt fan längst fram. Vilken grej, och enormt jubel förstås, liksom efter sista låten, då man även kunde se hängivna supporters i bar överkropp stå på sina polares axlar och salutera bandet. En suverän konsertkväll, vilken förstås även innebar täta inköp av Jack and Coke och pints i barerna. För en fullödig rapport från kvällen, se gärna www.metalcovenant.com, där en recension av mig går att finna.

På fredagen gick jag, en aning sliten, till mitt gamla boende på Devonport House för träffa Dan, min gamle korridorkompis som fortfarande bor och studerar där. Kul att träffas förstås, och efter en lunch drog jag in till centrala London för att gå en sväng på några skivaffärer. På Fopp Records, en favorit vid Leicester Square, slog jag till på några billiga CD:s. Sedan snabbt tillbaka för att möta Ben, som när jag åkte hem i december var snäll nog att förvara en låda med mina saker, mest kläder. Dessa slängde jag in jag på vandrarhemmet och tog sedan tunnelbanan igen, mot Camden. Ett par snabba pints på World’s End innan jag äntrade Electric Ballroom, där Fear Factory skulle uppträda. Förband var Sylosis, ett gäng ungdomar från Reading som går från klarhet till klarhet. De ser inte metal ut direkt, men spelar god, elak thrash metal med imponerande gitarrarbete.

Fear Factory hade jag sett fram emot; har bara sett dem en gång förut, och deras nuvarande sättning fick det att vattnas i munnen. Dino Cazeres var tillbaka på gura och levande trummaskinen Gene Hoglan nyförvärv modell större. Att det var svintungt behöver knappast sägas, snacka om tajt utfört. Låtmässigt så kom det en strid ström av gamla örhängen som Lynchpin och Replica samt låtar från senaste släppet, utmärkta Mechanize. Det var ett farligt röj längst fram men också en skön stämning. Dino blev förärad ramsan ”you fat bastard” på klassiskt fotbollssupporter-manér – den runde gitarristen, som såg ut att stortrivas konserten igenom, log brett, liksom sångaren Burton C Bell, som faktiskt fyllde år denna kväll. Själv trivdes jag förträffligt mellan alla barbesök. Tillbaka i Greenwich på rummet träffade jag en irländare och en amerikan som checkat in på kvällen. En sen pubrunda med dessa likaledes törstiga pojkar – speciellt irländaren var en hejare på att med imponerande hastighet sänka glasens innehåll - gick inte att undvika varför det blev en sen, vinglig och dimmig natt efter att jag tagit med dem på ett par dryckeshål. På ett av dessa träffade jag minsann Stefan och Chris.

Följaktligen var jag en smula bakis även på söndag. Frukost var inte att tala om. Blev då bara en runda i Greenwich, gick bland annat på den alltid mycket gemytliga marknaden. På eftermiddagen hämtade jag Dan och Alan på Devonport och gick sedan till The Gypsy Moth. Det hade slumpat sig så bra att min gamla korridorgranne Christina också var tillfälligt i London. Vi nämnda samt Orhan och Lydia umgicks på puben några timmar till ett antal pints. Mycket, mycket trevligt. Jag lämnade sällskapet först eftersom jag skulle bege mig till mitt tredje gig på lika många dagar; inga mindre än Europe spelade på Shepherds Bush Empire. Det skulle bli kul att se Sveriges främsta rockexport spela i London, som ju också är Joey Tempest’ hemstad numera.

Här hade jag stämt träff med två Londonsvenskar, Johan och Maria, på en intilliggande pub. Det var ett nöje att träffa dem igen, blev några snabba pints. Utanför hejade jag även på veteranjournalisten Dave Ling, som föga oväntat var på plats. Tyvärr hade Johan och Maria ståplats och jag sittplats, så vi såg inte spelningen tillsammans. Jag ångrade dock inte mitt val; från övervåningen hade man en förstklassig vy, och tillgång till en rymlig bar på högerflanken. Om Europe’s uppträdande kan jag bara säga att jag blev stolt som svensk, väldigt rörd faktiskt, av att se dem och mottagandet de fick. En fullständigt briljant konsert, med både gammalt och nytt, och Joey dominerade som frontman, med akrobatiska mickstativövningar och ständigt high-fivande med publiken längst fram. Snacka om klockren avslutning på min Londonvistelse.

Efteråt blev det bara att hämta grejorna och bege sig till flygplatsen. Men dessa tre dagar kunde omöjligt ha varit bättre: tre väldigt bra gig, mängder av öl och inte minst möte med många kompisar, både planerat och oplanerat. När jag skriver detta ska jag snart starta en ny resa mot London. Blir fotboll imorgon i form av Crystal Palace-QPR, och konsert på söndag i form av Bad Company, de legendariska engelska rockarna. Ska även träffa polare och förstås sänka ett stort antal pints på pubarna. Ska försöka att ge en rapport från denna resa snabbare än vad som blev fallet med den jag nyss berättat om. Cheers!

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemresa, men dessutom fick jag lägligt nog dagen innan reda på att jag inte hade fått jobbet i Abingdon utanför Oxford. Rekryteringsdamen gav mig feedback via telefon, och sa att jag hade gjort bra ifrån mig på intervjun, gjort ett bra intryck, men också att jag hade svarat kortfattat på ett par av frågorna. Det stämmer, det var ett par tillfällen då jag inte visste riktigt vad jag skulle svara.

Således gick tjänsten till någon annan. Det kändes surt att få beskedet då, och det var synd att man inte fick chansen att vara kvar. Samtidigt känns det bra att man åtminstone åkte till London och gjorde ett riktigt försök, då kan man ju inte ångra att man inte gjorde just det. Dessutom är det ju svårt i dessa dagar att få ett arbete överhuvudtaget, och i London är situationen sannerligen inte annorlunda. Jag kom dock så nära man kan komma, och bara att komma till en intervju är inte lätt. Jag pratade med Stefan, en kompis i London; han sa att han varit på 10 intervjuer innan han fick ett jobb. Själva processen, med ansökan och intervju och så vidare, är mycket mer invecklad och formell i England än i Sverige.

Det var emellertid rätt skönt att komma hem också. Även om det förstås inte händer lika mycket skoj som i London är det samtidigt skönt att ta det lite lugnare och befinna sig i sitt eget rum, fritt från andra stofiler. Det har dock varit några rejäla fester i glada tokars lag sedan jag kom hem, samt ett par lokala konserter – Electric Boys och Aeon – så tro inte att jag har varit speciellt lugn, tvärtom...

När det nu gått två månader känns det sålunda helt okej att ha lämnat London. Vad gäller yrkeslivet så sökte jag tidigare en massa jobb i Stockholm; jag kände till en början att jag ville ha fortsatt tillgång till konserter och andra nöjen, och dessutom finns det ju fler jobb att söka i huvudstaden. Jag sökte dock också ett jobb på administrativa avdelningen på gatukontoret här i Kramfors, och var på en intervju där. Jag väntar fortfarande på svar därifrån, och jag hoppas verkligen att jag får det. Det skulle vara väldigt skönt att få ett fast jobb, och perfekt att få ett jobb inom kommunen, det får ju betraktas som ett rätt säkert jobb ändå. En lägenhet längtar jag också efter, det var ett tag sen (bor nu hos farsan i pojkrummet, det funkar bra det också).

Dessutom känner jag mig nu nöjd med att bo kvar i Kramfors. Jag har ju flängt runt hit och dit under tre år nästan, och det skulle faktiskt vara härligt att slå sig till ro lite i hemorten, som man faktiskt alltid har ett band till som inte försvinner trots att man är ute och reser – åtminstone gäller detta mig. Sedan är det ju så att det alltid går att bege sig ut på en tripp emellanåt om man känner för det (och planerar och sparar stålar). Till London kommer jag till exempel att återvända till kontinuerligt, var än jag bor. Faktum är att jag ska resa dit imorgon, vilket också gav en anledning till att skriva ett inlägg i bloggen för att komma i fas så att säga.

Anledningen till resan är egentligen att jag ska hämta lite saker, mest kläder, som jag lämnade kvar sist hos en kompis, men när jag ändå skulle över så såg jag naturligtvis till att tajma in det hela med ett par konserter. Så här ser konsertschemat ut: Machine Head på torsdag; Fear Factory på fredag; Europe på lördag. Där lyckades jag väldigt bra måste jag säga. Jag ska även träffa lite kompisar, och ägna mig åt allmän rekreation; föreligger viss chans att ett antal pints kommer att färdas nedför strupen på diverse pubar.

Jag siktar på att återkomma om någon vecka eller så med en liten redogörelse av resan. Jag hade egentligen funderat på att lägga ner den här bloggen, men då jag kommer att besöka London och England ibland så kan det ju vara kul att dokumentera detta. För min egen del kan det vara kul att titta tillbaka på vad man har haft för sig i världsmetropolen. Jag har gjort det nån enstaka gång tidigare och då bland annat slagits av vad jag faktiskt varit med om; som alla grymma konserter till exempel. Nu ska jag titta igenom så jag har alla handlingar och nödvändigheter med mig. Barmen, prepare the pints!

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besökt tidigare. Det var hela fyra supportakter på detta evenemang, och jag anlände lagom till det tredje – svenska Grave. Det var då trångt i baren och det tog ett tag att få sig en pint. Detta är alltid en välsignelse efter att ha färdats på tunnelbanan med dess kvava atmosfär vilken gör att man till slut törstar som i en öken efter öl.

Det var första gången jag såg Grave – högst märkligt eftersom de ju existerat i två decennier och är ett flitigt liveband. Enligt sitt goda rykte bjöd de på en gedigen dos fet, hård och svängig döds. Det dröjde inte länge förrän publiken kom igång ordentligt vilket jag blev varse då jag helt plötsligt fick mig en kallsup av öl – avsevärt mer njutbart än en kallsup av vatten får man dock säga – efter att jag inte haft tillräcklig koll på moshpiten framför mig och en åskådare kom farande som en projektil bakåt.

Scala är som sagt inget jättestort ställe, så inför nästa orkester, Krisiun, intog jag en plats på övervåningen för att undvika kaoset på golvet. Det var ett klokt val eftersom skocken av headbangers blev vilda av den brasilianska trions skoningslösa dödsmetall. Här pratar vi musikalitet på hög nivå; det hyperintensiva renset framfördes med ruggig precision. Dessutom utstrålade brassarna en genuin passion för sin musik och dödsmetall i stort; de gav järnet på scen, tackade exalterat fansen för deras support och hyllade sina turnékollegor.

Det låg stor förväntan i luften inför huvudaktens entré, men detta gick tyvärr över lite i irritation när det hela dröjde, och dröjde, och dröjde... med roadies som febrilt försökte få fason på ljudet. Till slut började emellertid introtapen ljuda, med pampig, filmisk musik, och stort jubel bröt ut när musikanterna gled in på scenen. Det skulle hur som helst verkligen visa sig värt lite väntan för att beskåda bandet. Nile komponerar ju musik som är inte bara mycket brutal utan också tämligen speciell för genren så därför är det trots allt förståeligt att man gör allt för att optimera ljudet.

Att beskriva showen är inte lätt; den måste ses för att upplevas. Låt oss bara säga att Nile tveklöst är bland det mäktigaste man kan bevittna vad gäller dödsmetall. Musiken är väldigt dynamisk och skiftande i karaktär; från granithårt, vidunderligt snabbt pisk till benkrossande, obeveklig tyngd. Dessutom förekommer det många udda och stämningsfulla partier som speglar det egyptiska (jo faktiskt) temat som Nile, utöver den grymma musiken, gjort sig kända för. Vad gäller låtlistan så innehöll den såväl nummer från senaste plattan som gamla örhängen varav Black Seeds Of Vengence avslutade kalaset.

Sån här musik skulle ju lätt bli en enda förskräcklig kakafoni om den inte framfördes av kompetenta spelemän. Som tur är spelar nu dessa herrar sannerligen i den högre divisionen när det gäller musikerskap. Allt låter förbluffande tajt, och gitarristerna Karl Sanders och Dallas Toler-Wade spelar kontinuerligt det ena riffet meckigare än det andra. Det är dessutom omöjligt att inte häpnas av trummisen George Kollias.  Denne är en veritabel maskin som producerar ett snortajt, dödligt kulsprutesmatter ackomponjerat av ständiga finesser till fills. Detta utför mannen/maskinen med mestadels slutna ögon dessutom! Bland det jävligaste jag sett.

De vokala insatserna var också en behållning. Dallas Toler-Wade sköter det mesta av sången, med elak, mörk men ändå urskiljbar stämma. Karl Sanders fyller i med en röst som låter som ett muller från underjorden – det är ingen överdrift. Basisten Chris Lollis bidrar också ibland, med en röst som ligger emellan de två tidigare nämnda på mörkhetsskalan.

Trots att detta handlar om brutal death metal så är ändå medlemmarna uppsluppna på scenen, leendes och interagerandes med publiken. Alltid kul att se att det inte behöver vara så gravallvarligt – det handlar ju ändå, i grund och botten, ändå om heavy metal, som ska vara underhållning. Åskådarna var också minst sagt begeistrade av föreställningen; energin och inlevelsen i moshpiten var minst sagt hög, och stagediving förekom i en strid ström. Själv kunde jag bara väldigt tillfredställd konstatera att detta var bland det mäktigaste jag sett inom hårdare metal. Mäktigt var ordet, oerhört mäktigt.

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare att ett par av de övriga toppkonkurrenterna tappat poäng på lördagen. Jag begav mig i god tid till min stampub för PL-fotboll, The Mitre och kunde slå mig ner med min pint på en fördelaktig plats.

Nu blev det emellertid ingen njutbar utgång av eftermiddagen. Det såg väldigt bra ut i första halvlek: Liverpool var riktigt laddade och vann i stort sett varenda närkamp mot ett vekt Arse som inte fick mycket att stämma. Som så ofta lyckades dock inte The Reds utnyttja sitt spelövertag och sina målchanser i den grad som är behövligt. 1-0 skulle ha varit åtminstone 2-0; Torres brände ett friläge till exempel. Dessutom kunde Gerrard mycket väl ha fått en straff med sig. Hur som helst, här ligger en stor svaghet hos Liverpool på senare år; med endast ett måls ledning finns ju alltid risken att ett enda misstag kan göra att ledningen är bortflugen. Det är rent ut sagt förjävla viktigt att sätta en andra bolljävel i nät; om inte för att döda matchen så åtminstone för att få andrum och självförtroende.

Det var precis ett misstag som stjälpte allt när Glen Johnson styrde bollen i eget mål efter ett inlägg. Nu sjönk självförtroendet hos de röda vilket gjorde att Arse, som också var oerhört mycket mer på bettet i andra halvlek, kunde profitera. Som om inte detta var nog olyckligt kom ganska snart även ett ledningsmål för bortalaget, signerat ryske Arshavin – sannerligen inte en favoritmotståndare för Liverpool. Sägas ska att sättet på vilket Arse reste sig var imponerande, men det var bedrövligt att se hur hemmalaget tappade allt; dominansen från första halvlek var obefintlig och man skapade ärligt talat inte mycket i form av målchanser.

Utan tvivel har detta mycket att göra med just självförtroende, vilket Liverpool inte har ett överflöd av efter alla förluster och dåligt spel i höst. Återigen; det är oerhört viktigt att förvalta chanserna och skaffa en större ledning i matcherna för att skapa medgång och lugn och ro. Till skillnad mot många – i synnerhet förstås trångsynta, rubriktörstande nissar inom media – tycker jag inte att det är någon kris eller att loppet är kört; det är för bövelen bara december och således en väldig massa poäng kvar att spela om. I nuläget har Liverpool fem poäng upp till fjärdeplatsen och därmed en plats i Champions League – knappast ointagligt. Visst, att chansen till ligaguld i stort sett redan är borta är ju en stor missräkning, och Liverpool har haft en tung säsong överlag, men nu är det som det är – kvalificering till Champions League är det absoluta målet, och det har de alla möjligheter att uppnå.

Trots denna högst försmädliga avslutning har helgen varit tillfredställande. Fredagen bjöd ju på ett utsökt rockframträdande, och även lördagen var gemytlig. Då mötte jag upp med min gamla granne på studentboendet på Devonport House, österrikiska Christina. Tillsammans med Orhan och Lydia satte vi oss på The Mitre och såg drack öl och såg två Premier League-matcher. Först Stoke-Wigan, 2-2, riktigt underhållande match; sedan Manure-Aston Villa där bortalaget minsann tog en fin skalp genom att vinna med matchens enda mål. Mellan dessa matcher gick vi en sväng till Greenwich Park och Royal Observatory.

Det var väldigt kul att träffa min gamla granne Christina igen. Vi hade dock stött ihop redan på onsdagen då hon anlände till London efter att ha varit ute och rest i världen en sväng. Blev då ett par pints på The Gypsy Moth. Och dagen före träffade jag över lunch en annan flatmate från Devonport – Kamilla från Norge. Alltid ett rent nöje att umgås med henne också. Dan, som fortfarande bor i vår korridor, slöt också upp och vi gick efter lunchen upp till vår gamla boning. Jag har ju varit uppe där ett antal gånger redan för att hälsa på honom, och en nostalgisk känsla infinner sig alltid. Trivdes ypperligt där, mycket på grund av grannarna. Detta återkom vi - jag, Christina, Kamilla och Dan -  till många gånger; hur bra vi trivdes tillsammans och hur problemfri vår samvaro där var. Tyvärr för Dan så har vi detta läsår ersatts med långt ifrån lika eminenta människor – han kallar sina nuvarande flatmates för ”scum”.

Slutligen ska jag berätta om ett möte som kanske inte var lika glädjande, om än intressant. På söndagen, innan matchen,  skulle jag besöka Dan för att hämta lite saker – huvudsakligen skivor -  jag förvarat där. När jag ringde hans mobil svarade han inte, så jag satte mig ned på en bänk på innergården för att äta min lunchmacka från Subway. Då ser jag i ögonvrån en polis närma sig, följd av ytterligare en. Då börjar man ju kvickt fundera: hmm, har jag gjort något ovanligt galet den senaste tiden? De skulle emellertid informera om att detta var privat område; jag sa att jag bott där och var medveten om det, och att jag endast skulle hälsa på en kompis. De skulle ändå prompt ha en massa uppgifter, som min identitet och min adress.

Dessutom muddrade de mig och frågade om jag hade några saker på mig jag inte borde ha. Var bara att lyda och sedan sitta där och äta min macka medan de fyllde i mina uppgifter. Folk som gick förbi tittade säkert, men det gav jag blanka fan i. Så nu är man väl med i nåt register någonstans – så kan det gå tydligen, men det skiter jag i. Bättre att de agerar än bara glider omkring – har förut förekommit bland annat en del inbrott på Devonport House. Jag, som svartklädd, långhårig stofil, kanske såg misstänkt ut, vad vet man.

Jag tänker dock inte börja grina och gnälla om nån jävla integritetskränkning som är så jävla inne nu för tiden – det är väl bara bra att polisen är grundlig och har koll på folk? Sedan är det väl för helvete bara att avstå från brott så behöver man ju inte oroa sig över att ens uppgifter finns i något register? Se där, en upplysning från mig som många kunde ta till sig men inte verkar ha tillräckligt förstånd till verkar det som.

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of What You Fancy” – jag minns väl hur mycket jag direkt fastnade för skivans svängiga bitar. Bandet genomför nu en jubileumsturné för att uppmärksamma att det är närmare 20 år sedan plattan kom, och spelar alla låtar från densamma. Detta var förstås ett väldigt lockande upplägg. Hade sett The Quireboys en gång förut, på Sweden Rock Festival, men då inte hela spelningen, som ägde rum på den minsta scenen i ett fullknökat tält.

Förband på The Forum var Wolfsbane, i orginalsättning inklusive Blaze Bayley på sång. Detta var också något som drog mycket folk, och de fick också ett varmt mottagande. Jag ska erkänna att jag inte är så bekant med Wolfsbanes material – äger endast första albumet vilket jag inte spelat alltför ofta – men de bjöd på flertalet slagkraftiga låtar, inklusive deras mest kända, Manhunt. Helt klart en mycket bra uppvärmning av Wolfsbane. De visade också stor spelglädje, humor och entusiasm, speciellt då Blaze som eldade på publiken på sitt karaktäristiska, outtröttliga vis.  Bland annat ägnade han sig ideligen åt att peka ut individer i publiken och begeistrat beordra dem att höja nävarna i skyn. Jag blev lustigt nog en av dessa och höjde med glädje min pint i luften vilket möttes av ett brett flin från den gode Blaze.

Laddad som jag var inför evenemanget inhandlade jag kontinuerliga pints under aftonen. The Quireboys har också varit kända för att gärna ta ett glas eller två, speciellt sångaren Spike, och denna kväll blev ett bevis om något. Redan under tredje låten tappade vokalisten mikrofonstativet i golvet, och man började redan då ana smått oråd. Mot slutet av spelningen var Spike kort och gott packad – trots att han frikostigt delades med sig av godsakerna; säkert 20 öl räcktes över staketet till åskådare i främre ledet. Tyvärr gick detta ut en aning över framträdandet; en del sångrader missades och det hela blev lite ofokuserat mot slutet. Spike önskade också God Jul tre gånger, vilket kanske kan ha något att göra med hans berusningsnivå. Även gitarristen Guy Griffin, den andre kvarvarande originalmedlemmen, såg något överförfriskad ut.

Med detta sagt blev vi serverade en mycket underhållande show innehållandes högkvalitativa rockstänkare som svängde som bara den. Några låtar in i setet upplyste Spike oss om att – nästan - 20 år gått sedan A Bit Of What You Fancy släpptes. Stort jubel utbröt när 7 O´ Clock rockade igång, och sedan betades alla övriga briljanta spår från skivan av, som..... ja, alla bör nämnas så här är de: Man On The Loose, Whippin Boy, Sweet Mary Ann, I Don´t Love You Anymore (fenomenal, känslofull ballad vilket fick det att vattnas i många ögon), Hey You, Misled, Long Time Comin (spelades mycket fortare än på skiva, lite negativt tyvärr), Roses & Rings, There She Goes Again (svårslaget groove) och Take Me Home (en av höjdpunkterna i setet).

Den uppmärksamme noterar att det saknas ett spår – Sex Party. Denna rockrökare sparades till extranumret, där det bjöds på en överraskning. In på scenen kom tre av de andra medlemmarna som spelade på A Bit Of What You Fancy: gitarristen och grundaren (tillsammans med Spike) Guy Bailey, basisten Nigel Mogg samt keyboardisten Chris Johnstone. Nu var det nio man på scenen så det blev kanske inte jättetajt men en glad partystämning och många leenden och skämt byttes mellan de gamla medlemmarna. En passande avslutning på aftonen – atmosfären under The Quireboys föreställning var briljant, med allsång, skålande och damer (och en del herrar) som shakade lös till det enastående rocksvänget. När jag kom tillbaka till Greenwich var jag sugen på mer extranummer i form av öl men då det varken i plånbok eller fickor fanns ett enda pund kvar, på grund av just ölintag, fick jag helt sonika runda av den strålande rockaftonen.

När man bor på vandrarhem träffar man ju på en massa människor. Jag har lärt känna många trevliga personer, många med samma syfte som mig, det vill säga att hitta ett jobb. Ofrånkomligt är även att det bland alla som kommer och går dyker upp lite udda karaktärer, vilket ju ger lite omväxling i tillvaron. Jag ska här berätta om två sådana – båda två är faktiskt permanent boende här, åtminstone för en lång period.

Vi börjar med Haydn. Denne är en ganska kort, mycket rund herre som väl är några år äldre än mig. Haydn, som ursprungligen är från Wales, bor här gratis i utbyte mot att han arbetar på vandrarhemmet – huvudsakligen målar han i korridorer, trappor och toautrymmen, något som stället verkligen är i behov av. Detta är dock ett tillfälligt jobb för den köttbullsliknande Walesaren; han är egentligen datatekniker eller projektledare – kommer inte ihåg exakt - med många års erfarenhet. Han söker jobb inom detta område, men det är inte lätt för honom heller trots hans kompetens.

Haydn är verkligen en riktig intelligent och beläst man. Dessutom har han rest över hela världen, främst tack vare att han minsann också varit operasångare – många strängar på den lyran således. Han gillar verkligen att ingående, underfundigt och engagerat diskutera politik, filosofi, litteratur med mera, och slår sig gärna ner med olika vandrarhemsgäster för att inleda ett långt, djupt samtal. Ibland kan man se hur hans motpart riktigt skruvar på sig för att komma loss från diskussionen. Detta har också hänt mig, vilket gör att jag kan känna igen mig i de andras situation.

Jag försöker oftast på ett artigt sätt lyssna en stund på hans funderingar, och komma med synpunkter, men ibland kryper det i kroppen och man vill bara att han ska komma till avslut. Jag har inget större intresse eller vidare insyn i dessa ämnen, och då känns det ofta påfrestande när han maler på, trots att han har mycket sunda åsikter. För tillfället skriver han på ett manus som ska vara nån slags parodi på Bröderna Marx - inte heller där kan jag bidra nämnvärt, utan endast berömma det hela så att jag ska få tyst på honom.

Haydn är under alla omständigheter en riktigt schysst kille som också gett mig mycket information och flera råd -  till exempel angående jobb och hur det fungerar att gå tillväga kring detta. Och inte minst har han ju använt spåkulan för att ge klarhet i min eventuella framtid på de brittiska öarna! När Reiner, kanadensaren, bodde här siade han på detta vis om att dennes före detta franska flickvän befann sig i London, i Camden, och otroligt nog stämde detta! Han utförde som sagt samma ritual med mig; han skakade lätt på glaskulan, fäst i ett snöre, och fick på detta vis information. I mitt fall undersökte han min jobbframtid. Han kunde utläsa att bra chanser för mig fanns i: Manchester, Skottland och Irland. Nu kanske man får ångra det, men jag gjorde faktiskt aldrig några eftersökningar av dessa tre alternativ. Intressant dock, kanske ändå ödet gör att man dyker upp på nåt av dessa ställen en dag.

En annan riktig karaktär här på St Christphers är Magda, en polsk tjej. Innan jag börjar raljera om henne ska jag först säga att även hon är snäll och hjälpsam. Men: detta fruntimmer kan vara den knepigaste figur jag någonsin mött. Redan första gången jag hälsade på henne stod det klart att hon var lite speciell, och det intrycket har då sannerligen förstärkts under dessa veckor. Till att börja med är det svårt att höra vad människan säger – både på grund av hennes öststatsaccent och på grund av att hon ofta pratar lågt. Ibland är det svårt att veta om hon pratar med dig eller bara med sig själv. Pratar med sig själv gör hon nämligen mest hela tiden.

Hon är alltså permanent boende här på vandrarhemmet. Det är en smärre bedrift bara det, men faktum är att hon studerar på University of Greenwich, mitt gamla läroverk här i byn. Det är ju inte svårt att föreställa sig hur svårt det måste vara att studera i en sån här miljö; där det är svårt att sitta avskilt och därmed koncentrera sig. Lägg därtill att sömnen inte blir den bästa på grund av att man vaknar stup i kvarten av folk som lever om. När jag frågat henne om varför hon bor så här säger hon att hon inte har råd med studentboende. Visst, det är väl förståeligt, men det skulle ju gå att hitta ett billigt, privat rum åtminstone.

Hon säger även att detta är tredje gången hon påbörjar en utbildning. Ärligt talat förstår jag inte hur hon kan ha kommit så långt överhuvudtaget; en del frågor hon ställt till mig är av sån art att man tappar hakan. Hon har bett mig stava en del engelska ord till exempel; nu kommer jag inte på vilka men det var helt vardagliga, lätta ord som man verkligen bör kunna om man ska kunna studera via engelska språket. En annan undran hon hade lät så här: ”är augusti månad nummer åtta?” Eh.... jodå.

Dessutom har hon mumlat en diffus historia om att universitetet, lärare och klasskamrater behandlat henne illa. Detta är givetvis hemskt om det är sant, men jag får faktiskt säga – trots att det låter riktigt jävla elakt och är nåt jag aldrig skulle yttra annars – att jag inte är förvånad att det sker om det nu är så. Som om inte detta vore nog säger hon sig ha blivit illa behandlad av nån före detta pojkvän. Återigen, verkligen illa, men hon har sagt själv också att hon dras till kaotiska typer.

Den senaste tiden har Magda betett sig, om möjligt, än mer underligt. Hon har en uppsats som ska vara klar innan jul, och när hon sitter och studerar här nere i allrummet – sker inte vidare ofta vilket inte är en bra studiestrategi – skrattar hon titt som tätt för sig själv, helt utan anledning, likt en riktig psykpatient. Man blir inte bara högst konfunderad utan också en smula orolig för hur det egentligen står till med människan. Och rätt som det är säger hon nåt som varken går att höra eller förstå i någon större utsträckning. Det ska också sägas att hon – till skillnad från många, i stort sett alla faktiskt, polska damer jag stött på – inte ser bra ut för fem öre. Kombinerat med hennes beteende gör detta att man inte stormtrivs när hon kommer alltför nära.

Nu är jag emellertid en vänlig själ, så jag är alltid trevlig mot polskan trots att jag ibland är irriterad på henne. Hon bor också i mitt rum och det är flera gånger man vaknat på grund av hennes oberäkneliga sätt; ibland tar hon ingen hänsyn överhuvudtaget mot de andra i rummet. Jag hör efter hur det går med studerandet och så vidare – därmed inte sagt att man får något vettigt svar. Klart är att hon har en del att reda ut i sitt liv.

För ett par dar sen sa också Haydn något som verkligen skulle förklara varför människan är som hon är: tydligen har hon sagt att hon var i London när terrorbombningarna ägde rum, och att hon då var gravid vilket slutade i missfall! Då, om det nu är sant, kan man definitivt förstå att hon har en del saker att reda ut mentalt... Enormt tragiskt i så fall förstås. När man inte vet hur det ligger till ska man inte döma en människa helt. Hur som helst, en karaktär är hon, och liksom Haydn bidrar hon på detta sätt till ett intressantare, rakt underhållande, liv här på vandrarhemmet.

I fredags såg jag en konsert som var smått annorlunda jämfört med de jag vanligtvis brukar närvara på. Madball från New York spelade på Underworld i Camden. Dessa spelar hardcore, en musikstil som jag länge haft viss smak för - om än inte närmelsevis i samma utsträckning som hårdrock, heavy metal, thrash metal, death metal etc.... Har väl sett några gig i denna genre förut, men det var ett tag sen, och eftersom jag dessutom tvingades skippa Sick Of It All – Madballs kollegor från NY – de senaste två gångerna de var i London, på grund av studier, så var detta ett ypperligt tillfälle att få sig en dos hardcore.

När jag, rätt sent, anlände var det tjock med folk inne på Underworld - måste ha varit i stort sett slutsålt denna afton. Följaktligen var det ganska trångt i den rätt lilla men ack så charmiga lokalen. Det var dock inte bara på grund av detta som jag intog en plats på övre plan; på golvet nedanför kunde man redan under andra förbandet Knuckledust skåda aktiviteter man helst ska hålla sig på avstånd ifrån om man inte är på humör att delta i dem. Hardcore framkallar ofta ett rus av energi och adrenalin som de mest hugade åskådarna ger utlopp för under konserterna; man kan sålunda se halsbrytande övningar som till exempel ett ilsket fäktande med armar och ben, orsakat av den testosteronstinna, aggressiva och tunga musiken. Kan väl liknas vid en våghalsigare form av moshing under metalkonserter. Utövarna är dock vana och ser upp för och hjälper varann. Med det sagt är det som sagt inte alls en dum idé att hålla sig på avstånd.

Från det att Madball klev på scenen och fyrade av första stänkaren, var det mycket riktigt ett sjövilt ös. Förutom gymnastik som nämnts ovan så var det också en strid ström av stagediving; den mest tjusiga kom utan tvekan när en kille med en apas smidighet klättrade via scenen upp på sidostaketet för att avsluta med en elegant bakåtvolt ner i publikhopen. Högsta poäng! Skönt att ta del av var även den påtagliga gemenskapen mellan alla närvarande, fans och bandmedlemmar, i hardcorens namn. På tal om just stagediving så utbrast sångaren Freddy Cricien att ”this is your stage”, för att klargöra att fansen var mer än välkomna upp.

Cricien studsade exalterat omkring med ett leende på läpparna, medan basisten Hoya och gitarristen Mitts – båda med betydligt större kroppsomfång, speciellt den förstnämnde – var mer stillastående men på lika uppsluppet humör. Musikaliskt blev vi serverade ett inte jättelångt men inte desto mindre lysande set, med flertalet ösiga guldkorn. Kort sagt en förstklassig hardcoreföreställning, med inslag av metal – i sanningens namn skiljer de två stilarna sig inte så mycket åt. Hur det än är så är det alltid en fröjd att se att hur aggressiv musiken än må vara, finns det alltid en glädje och gemenskap som genomsyrar allt och skapar en svårslagen – jag vill även mena unik - stämning. Detta är en av faktorerna som är så tilltalande med den musikstil vi alla håller så kär.

På lördagen kände jag mig kort och gott sugen på att bli full. Det är ju också inte alls onyttigt att ta sig en liten bläcka ibland för att rensa i hjärnmaskineriet. Måhända är detta en tes som saknar vetenskapligt fog; men vad fan, jag tror på den och det räcker för mig. Jag presenterade upplägget för Adam, en jättelik Nya Zeeländare här på vandrarhemmet, och han var inte svår att övertala. Han hade på fredagen druckit 20 shots Jägermeister i baren – de kostade kvällen till ära 1 pund styck varför det var ett tillfälle som inte kunde missas.

Jag inledde med ett par pints beskådandes Manchester City-Chelsea på The Mitre, min stampub för fotbollsmatcher på TV. Jag mötte upp med Reiner, min kanadensiske fotbollstokige kollega. Efter detta möte, kallat The Clash of The Cash av förklarliga skäl, gick vi vidare till Spanish Galleon, en pub som är passande när det visas spansk fotboll. Nu var det dock Inter-Juventus från italienska ligan som visades. Utanför stötte jag ihop med Stefan och bestämde att vi skulle sammansluta senare. Jag gick tillbaka till St Christophers och efter ett par pints med Adam och Chris, en annan, dock betydligt mindre, Nya Zeeländare drog vi ut i Greenwichs charmerande publiv.

Det hela slutade precis som jag hade tänkt mig: med en inte alls oansenlig berusning. Vi besökte i tur och ordning Spanish Galleon, Desperados och Bar de Museé. Sittningen på den sistnämnda inrättningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket; inte heller hemkomsten. Fick dock klargjort för mig av ett par övriga hyresgäster att jag hade varit ”pissed”. Detta är ett av de engelska uttrycken för svenskans ”kanonfull”. Ytterligare benämningar inkluderar: ”hammered”, ”smashed”, ”shitfaced”, ”bladdered”, ”bombed”, ”blasted”, ”tanked” med många flera. Att det uppstått så många adjektiv att använda sig av beror förstås på att folket på denna ö inte sällan hamnar i ett dylikt tillstånd. Man kan alltså konstatera att de har stor kunskap och förnuft inom detta område – det har de då inte i en del andra områden, men detta är ju ett av de mest väsentliga för att möjliggöra en tillfredställande tillvaro i livet.

Som en följd av detta rejäla vätskeintag var jag på söndagen riktigt bakis. Men det är ju förstås en naturlig följd som helt enkelt ingår i paketet. När jag återhämtat mig någorlunda följde jag med Charlie till Greenwich Market. Denna är en stor attraktion i Greenwich, och inte undra på då den marknaden – som sätts upp varje lördag och söndag – är ytterst gemytlig att besöka, med en massa försäljningsstånd med allehanda ting. Reiner är som sagt en av försäljarna; han har en rätt bra åtgång på sina handgjorda hattar. Det jag tycker är höjdpunkten med marknaden är dock tveklöst alla dess matstånd; man blir inte lite sugen när man strosar omkring där. Det brukar bli nåt smakfullt matinköp därifrån varje helg. Med fördel kan man sedan gå ner och inta födan vid bänkarna alldeles vid Themsen – så skedde även denna gång.

På jobbfronten är det i skrivande stund intet nytt. Jag väntar fortfarande på besked angående jobbet i Abingdon; måste ju bara komma ett sådant denna vecka. Har emellertid även de senaste dagarna sökt ett par jobb till för att eventuellt ha andra möjligheter. Det visar sig förhoppningsvis snart hur min närmaste framtid ser ut.

Efter att ha kommit tillbaka från intervjun förra tisdagen kunde jag åter checka in på St. Christophers i Greenwich – väldigt skönt att vara tillbaka på mitt gamla vandrarhem. Jag kände mig också belåten över att till sist ha genomfört en intervju, med chans til jobb. Sålunda kändes det lite som en belöning att på onsdagen få gå på en konsert, med ett av mina favoritband dessutom – W.A.S.P Jag hade inte sett Blackie Lawless och kompani sedan 2007, så detta var något jag verkligen var uppspelt inför, också på grund av att jag missade dem i somras på Rockweekend-festivalen efter att mitt tåg blivit försenat.

Tillställningen ägde rum på Shepherds Bush Empire i västra London. Detta är en arena jag knepigt nog inte bevistat tidigare, så att få se den – en av stadens mest kända arenor – var också det kul. Innandömet var mindre än jag hade förväntat mig, men desto tjusigare. Den påminner om Koko i Camden, med flera våningar och elegant interiör liknande en teater. De som befann sig uppe på sittplats såg ut att ha en fantastisk vy, ändå närma scenen, och det var nästan så att jag ångrade mig att jag bokat ståplats.

Efter att ha försett mig med kvällens första pint såg jag ett par låtar med förbandet, engelska The Glitterati. De lirade rock n´roll färgad av punk och sleaze, men de var inget vidare. I London brukar oftast förbanden få ett uppskattande, artigt mottagande av publiken, men ikväll var stämningen väldigt ljummen och det kunde till och med höras burop. Alla väntade förstås på huvudakten, och efter att The Glitterati äntligen tackat för sig blev det mer och mer tätt mellan leden på ståplats.

Vad som sedan följde var 90 minuter av briljans som fyllde mig med värme och glädje. Från att On Your Knees kickat igång festligheterna var atmosfären på topp, med en hänförd publik och ett laddat, excellent framträdande. För mig är W.A.S.P som sagt ett av de band jag håller högst, och nostalgifaktorn – W.A.S.P var ett av de första band man föll när deras debut såg dagens ljus 1984 – är dessutom skyhög när man hör deras fenomenala låtar. När de under setets första halva spelade L.O.V.E Machine, Wild Child och Hellion var jag smått rörd till tårar – detta tillstånd hamnar jag ibland i under dylika stunder av musikalisk hänförelse.

Just låtmaterialet är ju förstklassigt när det gäller W.A.S.P Setet innehöll godis rakt igenom; även de nya låtarna var lysande. Andra speciella höjdpunkter var annars Chainsaw Charlie (Murders In The New Morgue) och The Idol. Under många låtar visades videos på en stor skärm på scenen, som under det sistnämnda numret. Här briljerade Blackie med sin underbara röst; han kan som få andra förmedla passion och smärta som tränger rakt in i själen. Han har en makalöst karaktärstark pipa. Dessutom syns det att han fortfarande brinner för sin musik, med en engagerat framträdande. Hans bandkumpaner gjorde suveränt ifrån sig också; inte minst imponerade sologitarristen Doug Blair.

Blackie Lawless är en hjälte inom hårdrocken, det står helt klart. Han passade på att uppmärksamma oss på att det var 25 år sedan debutalbumet kom, och tackade alla som varit med sedan dess. Det fanns en tröja till försäljning med texten B.LAWLESS och siffran 25 på ryggen som förstås var ett givet inköp. Jag anser även att W.A.S.P är ett band som kan ses som en synonym för hårdrock som genre - på samma sätt som Judas Priest förkroppsligar heavy metal. Detta är uppenbart under avslutande jättehits som I Wanna Be Somebody och Blind In Texas; kan det egentligen bli mer – och bättre – hårdrock än så?

Det här var en briljant afton, och extasen hade inte hunnit lagt sig innan man morgonen efter fick se att Sweden Rock Festival bokat bandet, som då ska spela låtar enbart från de två första skivorna! Jag blev helt förstummad – ofattbart bra nyhet. Det lär fällas många tårar och resultera i många hesa strupar i sommar. Nedan är setlistan från Shepherds Bush Empire som talar sitt tydliga språk.

On Your Knees/The Real Me /L.O.V.E. Machine /Crazy /Babylon's Burning /Wild Child /Hellion/I Don't Need No Doctor / Scream Until Your Like It /Arena Of Pleasure /Chainsaw Charlie (Murders in the New Morgue) / The Headless Children/The Idol /Take Me Up/I Wanna Be Somebody. Extranummer: Heaven's Hung In Black/Blind In Texas